minvarldjaana

Jag var tjejen som ville så mycket..
allt jag ville va en bekräftelse i mitt liv,att jag va den jag är, att jag duger.I gentligen så viste jag det.Men hade aldrig hört de från nån annan än min mamma,Och som barn på väg att bli vuxen kvinna så behöver man det av nån i motsatta könet.Jag älskade min familj mer än jag älskade mej själv.Jag ville vara den perfekta dottern ha perfekta livet.Vad de nu skulle va?Jag viste ju ingenting ändå ville jag veta allt.
Mina föräldrar är separerade,jag har små syskon.Min mamma räcker inte till,min pappa ,ja han ?Den..

Jag förstår varför de separerade,som skrivet..
Lyckliga stunder ,Mörka dagar,Javist så kom du ín i livet på mej i tonårsåldern.Jag ville inte se,eller inse dina dåliga sidor.Eller kanske va de så att jag ville inte misslyckas?eller rädd för att göra det?Min mamma stod ju ut med pappa länge innan de gick isär.
Jag minns allt  vad som hände..Ingen pratade om det,så jag ville inte heller säga nått..De man inte pratar om har inte hänt ungefär.Fast vi barn fattar mer än ni förstår..

Men du va så snäll i perjoder.sen kom stunder jag inte viste vem jag var i dina ögon.Jag trodde de var kärlek.Man gapar inte elaka saker till nån man nästa stund säger sig älska.De blev oftare o oftare jag fick höra.De kändes som en förändring måste ske,Jag börja med mej själv,Bara lite som jag till slut inte kunde Kontrollera över..
Jag brast helt enkelt.

En vinterdag satt min mamma o jag på akuten.Inte ens då kunde han ta sig tid,tänk dej?inte ens då.De är ju jag.Jag ville ju så.Alla andra hade ju sina föräldrar där båda.Jag såg det,med mina egna ögon .De var ju normalt.....................Många tankar gick i luften.Varför?
finns jag överhuvudtaget....?De ända jag kunde lita på var min mamma.Hon fanns alltid där.Hon ville så mycket.Kämpade för oss barn.Hon var nästan aldrig arg på oss..Hon försvarade mej alltid..
vet ni ?Hon betalade ensam en språk resa  åt mej som jag fick resa.Och så ridläger..Hon spar och avstår själv från att unna sig,bara vi mår bra så blir hon glad..


jag var så stolt..jag smsade med min barndomskamrat i de trista väntrummet vi satt i,Om att jag ska få hjälp nu och mamma är med.Jag lovade allt, jag önskade åt sjukvårdpersonalen som jag träffade,men dagarna sen vart de ju samma när vi åkte hem..
Jag hade inget jobb,kände mej totalt misslyckad,fast min mamma sa att ni är så stor kull,den årskullen jag kom.Hon både tröstade samtidigt som jag tog  de som en ursäkt.
Jag hade hoppat på en utbildning,som jag inte riktigt va intresserad av.Orka?de blir ju inte bättre.Jag tvivla på allt snart..
De nya året ,börja ingen bra.allhjärtans dag närma sig snart.Men den hann aldrig komma för mej...
Mina dagböcker finns,min familj finns och jag älskar dem står de i dagboken...